Denna stora dag!!
Idag för 12 år sen föddes vår lille älskling.....Max
Vi fick reda på när vi var på vårt första ultraljud att vår bebis i magen var sjuk.
Bebisen hade något som kallades gastroschisis på läkarspråk, dvs tarmarna utanpå magen....
All den glädje jag och H hade känt inför ultraljudet byttes snabbt ut mot en stor oro och rädsla. De kunde inte alls lova att bebisen som just nu mådde bra i magen skulle klara sig när den kom ut....det brukade oftast gå bra, men tyvärr inte alltid.
Vi gjorde fostervattensprov redan dagen efter för att se att där inte var fler "fel" på Max, men det var där inte..."bara" tarmarna...
Vi gick på otroligt många kontroller, flödesmätning, tillväxtmätning, koll på hjärtat.....allt såg bra ut och Maxen mådde bra i magen.
H var alltid med förutom EN gång och naturligtvis var värdena inte bra denna gång och jag blev akut inlagd på avd 44 i Lund. Ingen trevlig avdelning alls, den såg för hemsk ut, vilken hemsk miljö....
Sen var det mycket kontroll på mig, jag hade alltid en CTG- apparat på mig för att se hur det var. På måndagen den 27 oktober vågade de inte vänta mer och jag blev snittad i vecka 38. Bara att bli snittad var en fruktansvärd upplevelse...jag kände väldigt mycket och mådde inte alls bra.....
Max blev sedan direkt opererad i 6 eller 7 timmar och sedan körd till avd 97 på barnsjukhuset. Allt gick bra under Max operation, all tarm gick att stoppa ner i hålet brevid naveln, där tarmen hade slinkit ut....sen så sydde man bara ihop...
Vi låg inlagda på sjukhuset i 2½ vecka och sedan fick vi åka hem.....
Det man väntade på allra mest var om max kunde bajsa när han äntligen, 10 dagar gammal, fick börja amma....och det gick så bra så, jag tror inte det är många föräldrar som har gråtit glädjetårar när ens barn har bajsat, men vi gjorde det....
Sedan har Max mått hur bra som helst, han har aldrig haft ont i magen eller känt av sin "skada" han hade som nyfödd.
Så när MAx fick väldigt, väldigt ont i magen en natt i maj 2008 tänkte inte H och jag på hans "skada". Ingen hade berättat något om framtida men för oss.
Vi åkte i allafall in till akuten i Lund eftersom Max hade fruktansvärda smärtor och där inne trodde dom att han var...förstoppad...jag som mamma visste att MAx är INTE förstoppad, men både läkarna och sköterskorna tyckte att " jo, det är han"...
Max fick göra många otäcka och inte så trevlliga lavemang försök, både med olja och utan olja, men inget hjälpte...
Han hade så ONT...tillslut kom han upp på barnkirurgen och där fick han ännu mer lavemang och röntgades. VAd läkarna kunde se så hade han en förstoppning långt upp i tarmen....eftersom Max var väldigt dålig och hade så ont fick Henrik och jag stanna där bägge två. Vi sov och var vakna i skift.....det är en sån hemsk känsla man har som förälder när ens barn har så ont, jag hade så gärna velat byta med honom, bara han slapp smärtan.
Efter ett eller två dygn och max inte var bättre fick han hög feber och hög sänka. man gjorde då ultraljud på honom och såg att han hade vätska i magen....då blev det snabba ryck, operation direkt...BLINDTARMEN trodde dom.
MEN det var det inte...när de öppnade Max hade han väldigt mycket blod och var i buken plus att hans tjocktarm hade tvinnat sig...TARMVRED...tarmen var så pass illa därann så man fick lägga MAx nersövd i respirator för att han skulle in och öppnas upp igen dagen därpå....för att då se om taremn hade återhämtat sig...
Att se sitt älskade barn ligga i respirator är något av det värsta jag har upplevt......jag trillade ihopa i en liten hög....den fantastiska personalen tog snabbt hand om mig....
Nästa dag när de öppnade MAx mage hade tarmen börjat tvinna sig igen, den såg i och för ssig bättre ut, men att den hade tvinnat sig var inte bra.
De dom upptäckte då var att Max hade ett bråck i tarmkexet, detta är visst väldigt ovanligt....detta bråck sydde man ihop och sedan la man tarmarna annorlunda så att de inte kan tvinna sig igen....
Vi träffade Max efter operationen på uppvaket och han undrade vad de hade gjort.....
Sedan började en resa där Max skulle börja komma tillbaka, han hade gått ner mycket i vikt och var så tunn oc h mager.
MEN vilken kämpe vår son var/är....han tränade på att få tillbaka sina krafter, han tränade på att få sina lungor bättre efter en envis lunginflammation( pga respiratorn, tror de)
IDAG fyller alltså MAXEN 12 år......min lille bebis...( tur han inte läser på min blogg, han hade inte gillat att jag kallar honom bebis)
